Vaför just jag?

Jag kan inte förstå att det kunde bli så här. Att drabbas av en hjärnblödning är det ju bara andra som gör. Inget som kan hända mig. Helt ofattbart. Före hjärnblödningen levde jag ett helt vanligt liv. Fin familj, utbildning, bra jobb, levde hälsosamt och motionerade regelbundet. Jag hade inte ens fyllt 40år när blixten slog ner i mitt huvud. Mitt levnadssätt, ålder och kön stämmer inte alls in på den normala profilen för en person som drabbas av en stroke. Dessutom är det bara en otroligt liten del av vår befolkning som drabbas av hjärnblödning. Vad var då oddsen att det skulle hända mig?
Hur kunde det bli så här? Varför just jag? Detta var frågor som snurrade i mitt huvud varje minut den första tiden. Ju längre efter hjärnblödning, desto mer intalade jag mig själv att jag måste tänka positivt, sätta upp delmål och fokusera på rehabilitering. Jag är ju trots allt elände, samma person, fast i en ny förpackning.
Mitt motto är "Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid". Jag är tacksam för att jag överlevde hjärn-blödningen. Jag har med tiden insett att det jag hade och det jag har upplevt före stroken inte är raderat, utan fortfarande är en del av mig. Varje dag är en ny dag, full av möjligheter och jag gläds över att jag är kvar i livet och kan vara tillsammans med min familj. 2019 startade jag ett konto på Instagram, @katastroke, för att jag var trött på att vara osynlig. Jag ville dokumentera min resa, samt inspirera andra om det är möjligt. Det ger mig också möjlighet att blicka tillbaka och göra mig påmind om min egen utveckling. Tack till alla mina följare och tack för alla fina kommentarer. Det motiverar och stärker mig än mer på min resa tillbaka mot ett självständigt liv.